onsdag 7 juli 2010

Tillbaka i Öringland

Idag kom jag och barnen tillbaka från en dryg veckas vistelse i norra Jämtland, som för min del handlat mycket om fiske. Lagom till vår ankomst så gjorde också värmen sitt inträde. Regnkläderna fick ligga ouppackade i väskorna. Dagarna innan hade regnet vräkt ner även här så vattendragen var fyllda till bredden. Mitt första fiske blev med torrfluga. Värmen bidrog till att kläckningarna kom igång och allehanda insekter fick bråttom att njuta av solens varma strålar.


kläckning


Öringen var med på noterna och var inte speciellt kräsen. Både Elk Hair Caddis och min egen foamslända slukades utan större betänkligheter.

torrflugeöring


Även Stor-Sjoutens öringar lockade. Runt midsommar hade en 5-kilos öring tagits på långdrag, fick jag berättat för mig. Väl ute på sjön möttes jag av något jag inte sett tidigare, massor av vak, och vindstilla. Hur jag än rodde med vobblern eller kastade med olika drag var öringen ointresserad. Den bara fortsatte att äta insekter på ytan. Här kan jag även nämna att traditionen med "fulvobbler" fick ett slut i och med att jag satten fast den nyinköpta i botten, och där sitter den än. Till slut rodde jag iland för att byta till flugspö, det verkade vara enda chansen att få kroka något denna dag. Det kändes onekligen konstigt att sitta i en eka i en så stor sjö med torrfluga på tafsen och invänta vak.

i väntan på vak


Till slut fick jag lön för min möda och en halvkilosöring tog min svarta kläckare.

torrflugeöring Stor-Sjouten


Även barnens inskolning i den underbaraste av världar, den med fiske och natur som tema, måste fortgå. Planen var att ro ut på sjön, men en hård blåst satte stopp för det hela. Istället styrde vi båten mot en liten å som rinner in i sjön. Lustigt nog heter den Storån. Eftersom UL-spöet var med fick en liten Rapala ligga ute efter ekan. På hemvägen böjdes UL-klingan och en öring satt fast.

Storåöring

Jag såg även en annan bättre öring vaka i utloppet av ån. När barnen satt framför Bolibompa smög jag tillbaka, landvägen, och spanade. Efter en kort stund visade sig en fisk. På tafsen satt min egna bruna foamslända. Ett kast - fast fisk. Ibland är det enkelt.

Efter att ha studerat fjällkartan beslöt jag att gå upp till en tjärn, ett par kilometer bort. Mitt vägval blev efter en bäck. På kartan såg den liten och oanselig ut, så också i verkligheten, åtminstone i början. Efter ett tag kom jag till en hölja som jag bara måste prova. Och visst fanns det fisk i den, små vackra öringar.


bäcköring


En bit längre upp nådde jag ett effektivt vandringshinder för fisken.

vandringshinder


Än var jag bara halvägs till tjärnen. Alldeles innan jag nådde den överraskade bäcken mig igen med en vacker och djup hölja som riktigt luktade öring, och visst hade jag rätt. Min fiskemetod här blev en variant av dappingfiske.

Höljan

Med en variant av Goddards Caddis på tafsen lät jag flugan dansa fram över inloppsströmmen och öringen var inte sen att bjuda upp. Många mindre öringar krokades av. De två största fick följa med hem som matfisk.

Samma hölja - olika teckningar

Alla dessa öringar måste komma uppifrån tjärnen och snart var jag framme vid den. Torrflugefisket fortsatte, men bara öring av mindre modell visade nåt intresse. Vinden som låg på längs tjärnen förstörde nog det mesta av kläckningarna gissar jag. Jag har all anledning att återkomma vid ett annat tillfälle med bättre förutsättningar.

Sista fiskedagen var jag och Lillgrabben ute på sjön igen. Nu hade det blivit lite svalare i luft och vatten så nog måste det gå att lura någon öring på drag, tänkte jag. Lillgrabben hade första fiskkontakten på sin Conradvobbler, men bara en påstötning. Vid kaffepausen passade jag på att byta till ett Rogerdrag. Efter några kast tog det stopp och jag kände att en finare öring satt på. Efter en kortare kamp kunde en öring strax över kilot lyftas i land. Äntligen ! Men Lillgrabben måste också få en fisk för att få ut så mycket som möjligt av turen. Ut i båten igen, men det ville sig inte. Inte förrän vi nästan hade kommit in till land för att avsluta fisket. " Jag tror att något är på", sa han då. Visst hade han rätt. Bakom båten gick en öring upp till ytan med en blå vobbler i käften. Genom samarbete kunde öringen landas och en stolt grabb kunde kliva i land för fotografering och några trevliga fiskedagar avslutas. Öringland - I´ll be back.


Conradöring

Rogeröring

Inga kommentarer: